Må ledset
Jag antar att depression upplevs olika. Jag vet att man upplever saker på olika sätt och så också detta.
För mig är depression att känns som precis innan man ska börja gråta. Det är en överväldigande sorg som gör att jag inte orkar någonting. Det känns inte såhär hela tiden, även om jag är ledsen jämt. Den djupa sorgen kommer utan förvarning. De mediciner jag tar gör att jag inte kan gråta annars hade jag storlipat när den kommer. Ibland kan jag påverkas av yttre omständigheter och ibland bara kommer den utan någon orsak. Det är väldigt jobbigt när man är bland folk, vilket jag redan inte tycker om, och ska försöka låtsas som ingenting. När man bara vill gå och gömma sig från omvärlden och vara ifred.
Det finns de som tycker att det är väl bara att skaka av sig det ledsna och inte bry sig. De har antagligen aldrig mått så dåligt. Det kan ta lång tid att ta sig ur det och det är bara en själv som känner när det är bra. Jag har inget knep utan det får ta den tid det tar. När jag mår så vill jag inte prata och det kan uppfattas som att jag är på dåligt humör, men det tycker främst de som tror att det inte är något att bry sig om. Det finns en sådan oförståelse att alla inte stortrivs med att jämt vara glada och att man bara kan med att vara ledsen utan anledning. När jag är bland folk och blir ledsen krävs det en stor uppoffring att inte bara skrika rakt ut att hur kan ni vara så glada som om det inte finns några bekymmer. Jag skrattar, fast det är inte något genuint skratt, och låtsas vara glad. Jag har alltid varit rolig enligt de jag känner och när jag träffar dem tar jag på mig rollen som det. Jag gråter inombords, men utåt är jag den glada människa jag än gång var. Jag vet att det skadar mer än gör nytta, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte ta fram den jag egentligen är utan förställer mig, det är dumt jag vet. Jag vill att alla ska må bra och försakar mig själv för det.
Ha det bra.