Löjla sig

Jag hade träffat mysfarbrorn ett tag och provat mediciner. Han frågade hur jag ville att behandlingen skulle vara. Jag visste ingenting om vad som fanns och ville att han skulle föreslå något. Han frågade om jag ville träffa en psykolog och det ville jag. Jag hade träffat en på företagshälsovården och om jag säger att hon satt och gäspade hela tiden är det lätt att föreställa sig hur det var. Det var den gemensamma nämnaren där att man inte hade något att prata om efter ett tag och att gäsp var det enda vettiga. Att säga att jag var färdigbehandlat efter bara några träffar som beteendevetaren sa visar hur det var. Jag hade inte ens skrapat på ytan då, men trodde att eftersom vi inte hade något att prata om var jag väl det. Jag träffade psykologen och det gav väl bara lite. Visst var det skönt att få prata av sig, men mer var det inte. Jag vet inte om det var han eller läkaren som föreslog tvångsgruppen jag har pratat om, men det lät som en bra sak och jag sa ja. Äntligen skulle jag få träffa tvångsmänniskor. Jag var lite nervös, men förväntansfull. Jag har berättat lite om hur det var, men tar upp lite till. Jag har aldrig tyckt om att prata bland folk. Jag vill helst smälta in i omgivningen och inte dra uppmärksamhet till mig. Jag har nästan alltid varit sådan och i och med att jag blev sjuk blev jag nästan asocial. Här kände jag för ovanlighetens skull att jag ville prata. Det var jag och en tjej som pratade mest och jag tyckte det var roligt. Vi pratade om tvång, men också annat. Att ha någon psykisk åkomma påverkar allt och det var skönt att det inte bara var jag som hade konstiga saker för mig. Efter tvångsgruppen fick jag möjligheten att gå med i en avslappningsgrupp. Det var en sjukgymnast som sa att det skulle passa mig och det gjorde det. Att slappna av är något av det svåraste jag vet. Jag kan som sagt t ex inte sova för att jag inte kan slappna av. Jag kan vara jättetrött, men sover inte ändå. I denna gruppen gjorde vi både stående och liggande avslappningsövningar och jag tyckte mest om de liggande. När vi stod upp kunde alla se vad man gjorde och det var inte speciellt lugnande. Jag kände mig mest löjlig när man skulle göra något. Vi gick i ring och jag fick hålla mig för skratt när jag såg hur övriga gruppen höll på. Det skönaste var när vi låg ner. Den personen som höll i det pratade med behaglig röst och de övningar vi gjorde var lugna och inte ansträngande. När jag hade varit där kände jag mig utvilad. Jag tror att om man slappnar av ibland kan det ersätta lite sömn. Det var en bra sak.
↑