Tramsigt
Det var ett tag sedan jag skrev om en kille jag träffade i en grupp. Jag vet inte varför jag blev tillsammans med honom. Hade jag inte mått som jag gjorde hade han aldrig fått komma nära. Det var en grupp för tvång vi träffades i och jag tyckte inte om honom och trots det träffades vi och blev tillsammans. Jag tror att det var för att jag mådde väldigt dåligt och självkänslan var lägre än den någonsin hade varit. Att få någons intresse gjorde att jag stärkte mig något. Och att vara i gruppen gjorde att man fick ett sorts förtroende för varandra vilket kunde misstolkas som att man också tyckte om varandra. Det pratades om saker man inte sa till någon annan och vad man än sa var normalt.
Jag och killen var tillsammans en liten stund. Jag fattar inte att jag orkade ens det. Han var osäker och jag hittar inte något annat ord än hemskt påfrestande. Han tjatade om sina saker och försökte jag säga saker om mig lyssnade han inte och det jag sa var konstigt. Han var den som sa konstiga saker och han hade hemska sexåsikter. Jag sa ofta att jag inte orkade vara hos honom och att han var hemsk. Trots det höll han greppet om mig. Hur som helst tog det slut och jag var kunde inte ha det bättre. Han trodde att det var han som inte skulle sakna och han var dum som vanligt. Han ville träffas och det ville jag inte. Han ringde och gjorde allt för att komma nära mig ännu en gång. Han gav sig aldrig han ringde och pratade in dumma saker. Det var hysterisk i många år och jag hatade när han ringde. Man är korkad och dum om man inte fattar att om någon inte har velat prata med en på länge vill man inte göra det. Det blev bra förra året. Jag hade stött på honom och hann skynda iväg innan han hann säga något. Denna gången hann han fram och försökte prata. Jag var ointresserad och var tyst. Det var det som har gjort att jag slipper honom.