Stödja
Att inte må bra kräver att man trots det mår bra. Att vara sjuk gör inte att man får saker och inte behöver arbeta för dem. Antingen får man ta hjälp redan när man mår lite dåligt eller ha stöd runt omkring en som hjälper en. Att ta hjälp när man mår lite dåligt är svårt. Att vara deprimerad händer inte en dag, det kan ta lång tid före det att man vet att man är det. Det vanligaste är antagligen att man först mår smådåligt och att det långsamt blir depression. De som säger att idag känner jag mig deprimerad och syftar på att de har en dålig dag är det inte. Att vara ledsen är inte samma sak. Depression är ett djupt hålrum man inte kommer ur, är man ledsen brukar det gå över snabbt. De som säger åt en deprimerad att rycka upp sig har fått för sig att det är en fas man har, att man är ledsen. Jag mådde dåligt i flera år innan det slog undan fötterna på mig. Det hade blivit ett normaltillstånd att må dåligt och jag fattade inte att jag var deprimerad. När jag insåg att jag var sjuk var jag väldigt sjuk och hade inte orken att ta tag i något. Det var en annan som fick ringa och boka tid hos en läkare och mamma tog hand om mig när jag mådde som sämst. Man måste våga lita på andra och släppa allt, vilket är svårt.
Det kan vara väldigt svårt att tala om för omgivningen att man är sjuk. Jag hade dolt hur jag mådde och det var inte någon som visste hur det var. Att ha en psykisk sjukdom är än idag något skamligt vilket det inte borde vara. Säger man att man har en psykisk sjukdom känns det som att alla ändrar åsikt om en, att man är svag och galen. Jag tycker inte om att prata om det, och det beror inte på att jag skäms för det det är för att jag inte orkar både må och prata om att må dåligt. Och jag vet inte om någon egentligen vill veta hur det är.